Jag trodde att det skulle bli en ensam lunch idag igen, men medan jag stod och bläddrade i böcker på Domus så ringde pappa, och så kom han och höll mig sällskap. Vi gick till Kupolgrillen och så bjöd pappa på en grillad korv med bröd och en stor cola. Smarrigt!

Nu sitter jag och räknar minuterna till mötet. Jag är ju nyfiken på vad som komma skall! Bara 54 minuter kvar nu, enligt datorns klocka i alla fall.

Idag ska jag ha möte med min AF-tant och en arbetsterapeut. Det här är nog mina sista dagar på "Jobbvägen". Jag har redan förlängt tiden en gång, och det känns nu som att det inte finns nåt kvar att göra här.
Känns trist för jag trivs ju här, och det är skönt att ha en sysselsättning och inte bara sitta hemma. Men samtidigt är det skönt, för då kanske jag kan vara hemma ett tag och se om den här inre stressen kommer av sig litegrann.

Jag ska prata med min AF-tant om en paus. Om vad hon tycker och tänker och tror. Men jag tror att jag behöver det. Den här stressen tar kål på mig.
Jag sover dåligt, jag har ingen matlust, magen har börjat strula och imorse hade jag faktiskt ont i bröstet också (men det är nog mest dålig-vän/människa-ångest). Jag vill ta det lugnt ett tag.

Jag hatar att jag inte klarar av ett vanligt liv. Jag vill ju vara som alla andra och ha ett jobb och ha roliga arbetskamrater att umgås med. Jag vill bidra med något och jag vill tjäna mina egna pengar. Allt det känns så förbannat långt borta just nu, och det gör mig så ledsen. Jag vill inte vara den här svaga, fega lilla skiten som inte klarar nåt.

Det känns som att andra ser ner på mig för att jag är "dålig". Som att man är sämre för att man mår dåligt. Jag har börjat skämmas för mina Malmfältens Psykiatri-besök och att jag ens funderar på att börja medicinera igen. "Du behöver inte sånt." Men om jag faktiskt gör det då? Är jag dålig då? Jag vill inte känna mig dålig och mindre värd! Det räcker med att jag mår dåligt över det som är nu. Jag hatar den här jävla skiten! Jag vill inte mer.

Jag fick ett sms imorse som påminde mig om mitt dåliga minne. Det är en grej som jag ska ha gjort för länge sen, men som jag ständigt glömmer. Jag är så tankspridd!
Jag känner mig som en dålig människa, och en ännu sämre vän. Fan!
Förlåter du mig?

Igår gjorde jag nåt som jag aldrig har gjort förut.
Jag gick ut och åt lunch - alldeles ensam! Det hade aldrig gått förut, då jag mådde dåligt. Visst var det jobbigt igår, men det gick ju! Det bästa är känslan av att "YES! Jag gjorde det!". Jag kan, jag också! Den här känslan borde jag kunna leva på ett tag.

En annan bra sak igår var ju såklart gymbesöket. Tog det ganska lugnt, eftersom det var första passet efter förkylningen, men det gick bra. Lite stel i benen bara, så det var lite segt på löpbandet.
Körde 25 minuter på löpband (2,7 km) och 30 minuter styrketräning. Najs. Jag älskar att träna! Och löpbandet är en ny favorit måste jag säga. Superkul!

Sitter på "jobbet" och verkligen sliiiiter (host host) med mina kort i PowerPoint.. Zzz. Men snaaart slutar jag, och då väntar gymmet! Äntligen! Ska bli skönt att få röra på sig, och kanske bli lite piggare. Och varmare. Dääm, vad jag fryser.

Just nu, eller ja, inte preciiis nu, för nu bloggar jag ju, men nyss - så surfade jag runt och letade efter nåt som kan förklara min problemmage. Roger tänkte att det kanske är magkatarr, men man vet ju aldrig. Jag mår ständigt lite småilla, och jag får ofta sura uppstötningar och halsbränna. Nä, jag är absolut inte gravid. Men är det nån som vet vad det kan vara? Är det magkatarr kanske? Funderar på läkarbesök, men då måste man säkert göra en gastroskopi och hur läskigt är inte det.....??!

Jag tror att det beror på min inre stress i alla fall. Jag kan aldrig koppla av. Hjärnan arbetar ständigt, jag tänker på tio saker samtidigt, och jag har svårt att sova. Nån som har en avslappningscd att låna en stressad gammal tant?

Glöm det jag skrev tidigare om den mest lyckade dagislämningen någonsin. Det var nämligen idag det, inte i måndags!

För det första kom vi supertidigt till dagis, trots att vi var lite sent ute hemma. Fråga inte mig hur det gick till.
Sen på dagis gick han in själv, medan jag fumlade på såna där snygga plastskydd till skorna. Jag klädde av grabben och hängde upp hans kläder. Då ville han komma upp i famnen för en puss och en kram, sen sa han "ner" och gick till fröken och sträckte ut armarna mot henne och sa "komma". Jag frågade om han skulle gå och leka, och då sa han bara "mmm". Jag sa att vi syns sen, och sen sa vi hej då. Inte en sur min, inte nån gråt, inget "mamma komma mee", ingenting! Jag är helt imponerad av min stora grabb.

Jag brukar kika på dagisbarnen om mornarna när jag åker buss. Igår lyckades jag faktiskt se Adrian, för första gången. Han gick med en liten plog och skottade. Inte så överraskande.. Han älskar att skotta! Och att åka skoter. Han och Roger har åkt ett varv runt kvarteret, och Adrian har pratat om det ända sen dess. Varje gång han ser skotern så pekar och säger han "parkera skoter" och så gör han såna där söta motorljud, haha.

Nu är gymväskan packad. Äntligen blir det återvändo till gymmet! Har ju inte gått på ca 2 veckor nu, pga den där förbaskade förkylningen. Men idag är det dags! Yay!

Och på tal om ingenting - Top Gear är ett av de bästa program jag vet. Helt seriöst. Och ja, jag vet att det är om BILAR. Men vem kan inte gilla Top Gear? GLO!

Äntligen fick man tummen ur och förlängde gymkortet. Nu har jag den på löpande autogiro, så nu behöver jag aldrig mer bekymra mig om det. Nu kan jag gå på gymmet ända tills den dag jag dör om jag vill (eller säger upp kortet, men det låter inte lika häftigt)! Roger tog också ett gymkort, så han också får sig en muskel eller två. Bra att ha när man har så stillasittande arbete.

Funderar om jag ska gå och träna imorgon efter "jobbet". Hade varit himla najs att ta sig en tur på löpbandet. Nu när jag är några kilo lättare så går det ganska bra faktiskt.

Konstigt att jag inte har gått upp desto mer, ett kilo ungefär, fastän jag fuskar så mycket. Har tänkt ta tag i GI igen, men det är lite segt.

Idag ska Caleb äta hos oss. Vi gör chicken nuggets igen, hehe. Det var ju så gott! Adrian blir nog glad när "Cabe" kommer. Han älskar sin kusin!

Direkt när jag vaknade hörde jag det i hela huset - det stormar. Man hör grannens vindspel (lagom irriterande tidigt på morgonen) och hur det fladdrar i buskarna därute när det blåser, och så knakar det i hela huset. Ibland låter det som att nåt går sönder, när det blåser sådär riktigt hårt. Som idag.

Jag ringde till Adrians mommo för att tigga skjuts till dagis. Inte vill jag dra grabben på kälke hela vägen när det stormar! Som tur var så hade mommo tid att komma och köra oss. Jag fick gå hem själv sen, men det spelar ju ingen roll. Huvudsaken är ju att Adrian slipper frysa på sin kälke.

Han blev ledsen när mommo åkte, så han var på lite dåligt humör när jag skulle gå. Men ändå så fick jag en puss och en kram, och sen sträckte han armarna mot Ulrika och sa "komma", och så sa vi hej då och så kunde jag gå. Smidigt, trots semi-ledsen unge!

Nu sitter jag och lyssnar på lite musik, och sen ska jag nog hinna med lite Wii också innan bussen går!