Det gick bra på dagis.
Av någon anledning hade jag inte ens i min vildaste fantasi föreställt mig att han skulle ha en egen hylla och liknande. En egen hylla, en egen handduk och en egen stol vid matbordet hade han fått.
Det var så gulligt så jag nästan började gråta. Först då kände jag på riktigt hur stor han faktiskt har blivit, och jag insåg att snart kommer jag vara tvungen att LÄMNA min lilla bebis om dagarna. Fast ja, han är ju ingen bebis egentligen..

I början var det läskigt och han ville vara i famnen HELA tiden. Efter en stund gick det bra att bara hålla handen och sen gick det ganska bra att utforska stället själv.
Sen bjöd fröknarna på en glass och lite saft och kex. Då var han nöjd och glad, och efteråt gick han iväg för att spana på de andra ungarna.
Han lyckades imponera på fröknarna litegrann också, när han visade hur duktig han är på bokstäver.
Och på en annan avdelning hittade han en tågbana och blev jätteglad, så vi berättade att han är galen i tåg.
Då sa de att de skulle leta reda på en tågbana och lite tåg och ta det till avdelningen så Adrian får nåt han älskar att leka med. Det var snällt, tycker jag.

Ibland hugger det till i hjärtat och jag får nästan panik.
Hur ska min bebis klara sig?! Antagligen är det hela mer traumatiskt för mig än vad det är för Adrian, hihi.

Ja, imorgon är det dags igen. Från 9.30 till 10.30 ska vi vara där.
Läskigt men roligt!

 

zappalainen

24 september 2007 20:36

välkommen till den riktiga mammavärlden! om man kan gå omkring med en öppen krater i bröstet, så är det det man gör. så känns det för alla, och det går aldrig över, tack och lov!!!!!!!!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj, vad det har hänt grejer här!Nu blir jag ju sugen på att byta tillbaka till min gamla blogg igen... Argh, denna beslutsångest!Snart ska vi iväg till plastsyster. Hon har fyllt 20 och det ska ju firas såklart.Jag har ett specialbeställt halsband åt...

Kan någon ge mig en välbehövlig spark där bak så jag kommer igång med att göra lunch? Jag är hungrig men kommer mig ändå inte för att slita mig ur soffan. Är man slö eller är man slö?Nä, nu jävlar får det vara nog!...

Följ min blogg med bloglovin

... men det är faktiskt svårt att bestämma sig. Jag har alltid sådan beslutsångest. Skaaaaa jag veeeerkligen? Eller? Njaaaa, kaaaaaanske... Eller?...

Jag saknar min gamla goa blogg litegrann. Den må vara tråkig, men den är ju ändå "min" på nåt sätt... Hur kan man vara så ambivalent som jag?På blogg.se har jag inte ens hälften så många läsare som här. Kanske är det dags att komma hem?...