Snacka om att oroa sig i onödan. En tvåårig pojke grät och ville inte vara med, men inte var det min pojke! På gruppbilden satt han stilla och log. Han var så söt för han försökte trösta den ledsna pojken och sa "ingen fara". Porträttbilden blev nog också jättebra. Fotografen tyckte att sonen hade en så fin rosa skjorta och när han tog några bilder så sa han till sonen: herregud vad söt du är. Det visste jag ju förstås redan, men det värmer så gott i hjärtat när andra säger fina saker om min pojke. Jag hoppas att bilderna hinner komma innan jul...

Idag tänker jag hämta gossen lite tidigare från dagis. Det är nämligen fotografering idag, så jag tänkte hämta honom redan vid 14.30 kanske, så vi hinner äta middag och sånt innan det är dags.
Tycker det är så förbenat korkat att ha fotograferingen klockan 17.
Tänk på alla små barn som slutar kl 16. Hur tusan ska man hinna hem och laga middag och fixa allt som behöver göras? Nä, det går ju inte. Och hur lätt är det att fotografera trötta hungriga barn? Det bäddar inte för bra bilder precis.

På de flesta andra dagis verkar det vanligare att fotografera barnen under dagen. Det verkar mycket bättre tycker jag. Jag förstår om barnen, som redan är trötta och hungriga, blir stressade av att ha massor med föräldrar som står där och stirrar och stressar och ska torka och piffa och säga hur allt ska vara.

Vi får väl se. Jag har en föraning av att sonen kommer sitta där, sur som aldrig förr, och säga: JAG VILL INTE.
Han gör det ganska ofta nämligen.
Men jag kan ju ha fel. Den som lever får se. Annars får jag väl förtränga allt och glo på förra årets bilder. På dem är han sötare än socker!