... men vad fan. Ibland hittar man roliga saker på Coop. Jag tyckte om namnet på det här grenuttaget, hehe.

Jag hade tänkt låta bli att skriva om min stalker. Men jag kan inte. Alltså. Jag försöker vara snäll med henne, jag är trevlig fast hon är påträngande. Jag tycker faktiskt synd om henne, det gör jag. Jag ser att hon är ensam och att hon inte riktigt vet hur man beter sig. Jag ser väl lite av mig själv i henne också, jag vet hur det är att vara ensam och att ha svårt att få kontakt med andra människor. Jag kan inte heller sånt, även om jag har lite större koll än vad hon har. Och det säger jag inte för att vara elak, det bara är så. För även om det är synd om henne så är hon jobbig och påträngande. Hon kommer för nära, jag vill gärna ha mitt personliga space ifred. Idag är det film och pyssel på skolan. Eftersom jag har varit sjuk så har jag inte kunnat välja vad jag vill pyssla med. När jag kommer till skolan och sätter mig ner för att öppna mitt skåp så kommer hon och böjer sig ner över mig. - Hej Sofie. - Hej. - Vad ska du pyssla med? - Jag vet inte, jag har ju inte kunnat välja nånting. - Just ja... Jag ska sticka tomtar. - Okej... - Ta det du med! Då får vi ju vara tillsammans. - Öh.. Ja, jag får se. - Det är ju kul att vara tillsammans. - Mmm. Jo, vi ser ju. Först när jag reser på mig flyttar hon på sig. Det är nog just det att hon kommer så nära som är så jobbigt. Jag gillar inte när folk jag inte riktigt känner kommer för nära.

Reklam förstör och får en att associera så konstigt. Jag satt och lyssnade på Kaare Norges version av Morning has Broken på bussen i morse. Förr fick den mig alltid att tänka på sommar och solsken.Nu tänker jag på sommar och solsken... och apelsinjuice. Tack för den, televerket. Och på tal om buss. Varför i hela friden tar man bussen från Lombolo Strand till Lombolo Backe??